De som såg henne upplevde, efter vad som sägs, inte hennes skönhet som enastående eller bländande i sig själv, men i umgänget var hon oemotståndlig och fängslande. Hennes sköna gestalt, den övertygande kraften i hennes tal och hennes utstrålning i samvaron med människor, allt detta gav hennes väsen en särskild tjuskraft. Hennes röst var ljuvlig. I tungan hade hon ett instrument med många strängar som hon skickligt stämde alltefter det språk hon ville tala. (Plutarchos, Antonius 27. Övers. Ingemar Lagerström)
No comments:
Post a Comment